Martin

I torsdags la sig Martin på operationsbordet. Det bästa beskedet vi kunde fått var rehab 6-12 och det värsta 6 månader. Vi hade inte turen med oss så det blev 6 mån.



När jag kom in till Martin i uppvaknings rummet och fick beskedet brast allt. Jag gick ut för att ringa Martins föräldrar, tårarna bara sprutade och jag kände mig otillräcklig.


Vill inte gå in mer på detaljer, nu är det bara att blicka framåt.
Om man ska försöka se något positivt i det här så får jag erkänna att det är väldigt mysigt att ha Martin hemma alla kvällar i veckan. Fast jag hade hellre gått till sparbankshallen för att se honom lira innebandy och plocka poäng!